Tryckfrihetsförordningen

Tryckfrihetsförordningen

Tryckfrihetsförordningen (1949:105) är en av Sveriges grundlagar och antogs 1949. Den berör frågor gällande tryckfrihet, dess definition och restriktioner.

Omfattning och begränsningar

Förutom regler om tryckfrihet innehåller Tryckfrihetsförordningen även regler om meddelarskydd och om offentliga handlingar. Sverige är ensamt om att ha dessa principer så detaljerat reglerade i grundlag. Sverige var länge också ensamt om att ha offentlighetsprincip, särskilt att ha den reglerad i grundlag.
Den nu gällande tryckfrihetsförordningen inleds med en definition av tryckfrihet enligt följande.

1 kap. Om tryckfrihet

1 § Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.
Tryckfrihetsförordningen ger inte något skydd åt den som införskaffar information med hjälp av olagliga metoder. I regeringens proposition 1975/76:204 framhålls att ”det inte kan komma i fråga att privilegiera journalister eller andra som för att söka material använder sig av brott”.

Tidigare tryckfrihetsförordningar

Den första tryckfrihetsförordningen antogs år 1766 med regler om offentliga handlingar och med förbud mot censur.
Under frihetstiden bidrog bland annat den österbottniske prästen Anders Chydenius till att riksdagen år 1766 antog en tryckfrihetsförordning som stoppade censur och införde offentlighetsprincipen i svenska myndigheter. Den avskaffades av Gustav III, men efter att denne mördats 1792 infördes en ny tryckfrihetsförordning som moderniserats i flera steg först genom 1809 års regeringsform (86 §). Den är främst skriven av Carl Gustaf af Leopold.

Källa: Wikipedia